Pris 50 SEK

Inga Lewenhaupts akademiska avhandling handlar om operasångerskan Signe Hebbe som hade ett unikt inflytande på nordiska scentraditioner - både som mönsterbildande sångerska på 1860- och 70-talen och som pedagog för operasångare, operettsångare och talskådespelare 1877- 1925. Hon anses ha fört in realismen på svensk scen.

Signe Hebbe hade en för Norden och även internationellt sett ovanlig utbildning vid Kungliga Teaterns elevskola, vid konservatoriet i Berlin, vid konservatoriet i Paris samt för sångpedagogen Francesco Lamperti i Milano och skådespelarna Adelaide Ristori och Ernesto Rossi.

Modem, Sveriges första kvinnliga journalist, författaren Wendela Hebbe och Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta gav starkt stöd, men av olika anledningar blev sångkarriärvägen mer kantad av törnen än av rosor. Ekonomiska och sociala skäl gjorde skådespelaryrket otänkbart. Hon ansågs som Jenny Linds arvtagerska och hennes vackra röst kom från hjärtat, men var mindre stark och stod inte i paritet med hennes starka dramatiska uttrycksmedel i övrigt. Glansrollerna var Valentine i Hugenotterna, Fidelio, Margareta i Faust, Alice i Robert av Normandiet, Sus anna i Figaros bröllop och La Traviata.

Signe Hebbes pedagogiska metod var en sammansmältning av äldre svenska traditioner, gammal franskklassisk skådespelarkonst, Delsarteskola och italiensk s.k. realism colore. Hon skapade en brygga mellan 1850-talets och sekelskiftets konstideal som speglats genom hennes främsta elever inom opera, operett, teater och film: Matilda Jungstedt, Anna Pettersson-Norrie, John Forsell, Hilda Borgström, Gerda Lundequist, Anders de Wahl och Lars Hanson.

Med fog kan hon kallas "Nordens Stanislavskij". De stod på samma grund, men hon kom sextio år före honom.

Innehåller repertoar- och elevförteckning.

Mer information