Pris 50 SEK

Under det tidiga 1920-talet etablerades begreppet modern regi i svensk teaterdebatt, vilket gjorde ett stort avtryck på svensk teater. Nya idéer från Europa blev en viktig inspirationskälla, särskilt från personer som Adolphe Appia, Gordon Craig och Max Reinhardt. Syftet med Karin Helanders akademiska avhandling är att visa hur modern regi hade sitt ursprung på Kungliga Operan i Stockholm och hur europeiska influenser fann uttryckssätt i nya produktioner under perioden 1919-1923, då Karl Axel Riben tillträdde som chef för Kungliga Operan.

Den generella utgångspunkten för avhandlingen har varit att analysera hur modern regi uppfattades av, å ena sidan, två regissörer, Harry Stangenberg och Harald André, och å andra sidan, pressen och organisationer som representerade åsiktskonsensus kring svensk musik.

Två av regissörernas mer representativa verk analyseras ur ett hermeneutiskt och semiotiskt perspektiv - Andrés uppsättning av Verdis Macbeth (1921) och Stangenbergs uppsättning av Glucks Iphigenia på Tauris (1920). Analyserna baseras framför allt på intentionerna bakom produktionerna, särskilt regiintentionen, men även deras reception.

Under hela Ribens tid som chef pågick en intensiv debatt kring aktiviteten på Kungliga Operan. Diskussionen rörde balansen mellan musik och teater i de nya produktionerna, särskilt de som regisserades av Harald André. Debatten kring den artistiska idén på operan intensifierades av bidrag från Tonsättarföreningen. Avhandlingen skisserar också synen och motiven kring denna diskussion om Kungliga Operan och dess aktiviteter, och hur debatten influerade formeringen av dess kulturpolicy och framtida utveckling.

Mer information