Pris 50 SEK

Syftet med Gunnel Bergströms akademiska avhandling är att visa att operasångerskans/operasångarens konst är att överföra ord och musik till vokala handlingar. Det förutsätts att opera, liksom all konst, kommunicerar myter. Bland scenkonst, är operakonsten unik genom att den uttrycker mytiska metaforer genom en kombination av ord och musik.

Utgångspunkten är operasångerskans/operasångarens: när hon/han konfronteras med operatexten, vilken består av libretto och musik, hur kan detta användas för att uppnå en dramatisk effekt? Stanislavskijs teorier tillämpas ofta i praktiken, men oavsett fördelarna för dramatik, har teorierna brister vad det gäller opera. Mer lovande, hävdar Gunnel Bergström, är en form av hermeneutisk metod som Paul Ricœur kallar "backward relatedness": att lita på att kompositörens partitur innehåller alla väsentliga uppgifter, men att ytterligare kunskaper kan vinnas genom att studera vilken humanvetenskap som helst som kan ge insikt i hur poeten uttrycker sin livserfarenhet.

I denna anda undersöker avhandlingens första del operahistorien från Monteverdi till Verdi med fokus på hur kompositörer har hanterat relationen mellan ord och musik för att ge uttryck för människors konflikter som är myternas stoff. Den andra delen består av två kapitel där arior ur var och en av de huvudperioderna analyseras med uppmärksamheten riktad både mot librettot och musiken och hur dessa kombineras med vokala handlingar som kommunicerar mytiskt stoff. Det är här som fruktbarheten i Ricœurs insikter demonstreras. I en avslutande del, diskuteras förutsättningarna för dagens operasångare.

Mer information