Pris 50 SEK

Tiina Rosenbergs doktorsavhandling syftar till att undersöka den svenska regissören Ludvig Josephsons (1832-99) estetiska program och att återge hans bidrag till den kontinentala utvecklingen. Josephson bidrog på ett avgörande sätt till genombrottet för teaterregi under den senare hälften av 1800-talet i Sverige och även till viss del i Norge. Teaterregi inkluderar här både dramatisk teater och opera. "Estetiskt program" implicerar inte, i denna studie, estetik som ett teoretiskt problem utan används snarare som en slags överbyggnad för Josephsons två viktigaste verksamhetsområden: som en teaterregissör och som debattör. Hans estetiska program anses bestå av två delar: å ena sidan är det en kraftfull kulturell uppfattning om vad teater borde vara, å andra sidan består den av hans praktiska arbete som regissör.

Josephson återkommande resor till kontinentens teatercentrum är en viktig förutsättning för hans estetiska program. Hans syn på teatern formas i ett tidigt skede av hans liv tack vare hans kontakter med franska och tyska teatertraditioner. Under sitt liv publicerade Josephson ett antal skrifter i vilka han diskuterade olika frågor inom teatern, ofta på ett mycket polemiskt sätt. Han oroade sig för den allvarliga, pedagogiska teaterns framtid och i hans texter upprepas hans idéer av en ideal teater, som i avhandlingen kallas "Josephsons stora program". Josephsons metod att styra undersöks utifrån tre exempel som belyser den praktiska sidan av hans estetiska program: L'Africaine av Scribe/Meyerbeer, Peer Gynt av Ibsen och Mäster Olof av Strindberg.

Ludvig Josephson kan betraktas som en tidig representant för "regissörens och skådespelarnas teater", vars mest framträdande förespråkare under första hälften av 1900-talet är Konstantin Stanislavskij och Max Reinhardt. Han arbetar med en litterär teater, vars estetiska bas är begreppet enhetlig iscensättning. Josephson upprätthåller dramats och regikonstens oberoende, sätter skådespelaren i fokus och fortsätter den tyska 1800-talstraditionen, där regissörens roll till skådespelaren är densamma som en pedagogs. Denna typ av teater utvecklas främst inom ramen för den borgerliga kulturens institutionella teatrar och är avsedd att bli den grundläggande beståndsdelen i den moderna europeiska repertoarteatern.

Mer information